Nazism och fascism

Efter första världskriget präglades Italien av social oro, strejker, politiskt våld och missnöje med landets ställning efter freden.

Benito Mussolinis fascistiska rörelse kombinerade ultranationalism, antikommunism, gatustyrkor och löften om ordning.

Mussolini blev regeringschef 1922. Diktaturen byggdes därefter stegvis genom att oppositionen försvagades, pressfriheten begränsades och det fascistiska partiets kontroll ökade.

• staten och nationen sätts över individen
• liberal demokrati och politisk pluralism avvisas
• en stark ledare framställs som uttryck för nationens vilja
• våld och militarism kan framställas som legitima politiska verktyg
• massmöten, symboler och propaganda används för att skapa gemenskap
• kommunism och socialistiska rörelser behandlas som centrala fiender
• samhällskonflikter ska underordnas nationell enhet

Nazistpartiet växte från en liten extremistisk rörelse efter första världskriget till ett massparti under den ekonomiska och politiska krisen efter 1929.

Partiet kombinerade nationalism, antisemitism, antikommunism, motstånd mot Versaillesfreden och löften om nationell återhämtning.

Hitler utsågs till rikskansler i januari 1933 inom det befintliga politiska systemet. Därefter avskaffades demokratin snabbt genom lagstiftning, repression, förbud mot motståndare och kontroll över institutionerna.

Rasideologin var inte ett sidospår i nazismen utan en kärna i ideologin.

Nazisterna delade in människor i påstådda biologiska raser och byggde en hierarki där den så kallade ariska rasen placerades högst.

• judar framställdes som ett existentiellt hot mot Tyskland
• romer och sinti utsattes för rasistisk förföljelse
• personer med funktionsnedsättning utsattes för tvångssterilisering och mordprogram
• slaviska befolkningar betraktades som underlägsna i den nazistiska expansionspolitiken
• rasbiologi användes för att ge pseudovetenskaplig legitimitet åt diskriminering

Nazismen kopplade rasideologin till territoriell expansion. Begreppet Lebensraum, 'livsrum', användes för att motivera erövring i Östeuropa.

Expansionen var därför inte bara traditionell stormaktspolitik. Den var kopplad till planer på kolonisering, fördrivning, exploatering och massdöd.

Både fascistiska och nazistiska regimer använde radio, film, press, massmöten, arkitektur och symboler för att forma bilden av staten och ledaren.

Propaganda fungerade tillsammans med censur och repression. Regimerna försökte inte bara tysta opposition utan också skapa aktiv lojalitet.

Diktaturerna vilade inte enbart på propaganda. Politiska motståndare fängslades, organisationer upplöstes och våld användes systematiskt.

I Nazityskland byggdes koncentrationsläger redan från 1933 för bland annat politiska motståndare. Senare utvidgades fångsystemet kraftigt.

Likheter

• antidemokrati och starkt ledarskap
• ultranationalism
• politisk mobilisering genom massorganisationer
• våld mot motståndare
• censur och propaganda
• militarism och expansionistiska ambitioner

Viktig skillnad

Nazismen gjorde en radikal rasideologi och antisemitism till en central förklaring av samhället och till grund för statlig politik. Denna ideologiska kärna bidrog till en politik som utvecklades till folkmord.

Det räcker inte att förklara diktaturerna med en enda ledares personlighet.

Krigserfarenheter, rädsla för revolution, ekonomiska kriser, svaga institutioner, nationalistiskt missnöje, organiserat våld och stöd eller tolerans från delar av samhällseliten bidrog till att göra maktövertagandena möjliga.