Maktförskjutningar under 1900-talet

Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Österrike-Ungern och andra europeiska makter stod centralt i världspolitiken. Europeiska stater kontrollerade stora koloniala imperier.

USA och Japan hade samtidigt blivit snabbt växande industri- och militärmakter.

Första världskriget bidrog till att det tyska, österrikisk-ungerska, osmanska och ryska imperiet föll eller omvandlades.

USA fick större ekonomisk betydelse, medan Sovjetunionen växte fram ur den ryska revolutionen.

Andra världskriget lämnade Europas stora makter ekonomiskt och militärt försvagade.

USA och Sovjetunionen hade däremot enorm militär kapacitet och blev efterkrigstidens två supermakter.

Under kalla kriget organiserades stora delar av internationell politik kring två maktcentra: USA och Sovjetunionen.

Båda hade kärnvapen, militära allianser, ekonomiska resurser och globala nätverk av partners.

Bipolaritet betyder dock inte att alla andra stater saknade handlingsutrymme. Kina, Indien, Jugoslavien och många nybildade stater försökte föra egna strategier.

Efter 1945 blev stora delar av Asien, Afrika och Mellanöstern självständiga.

Det ökade antalet suveräna stater kraftigt och förändrade internationella organisationer som FN.

Politisk självständighet innebar dock inte automatiskt ekonomisk jämlikhet. Många nya stater var fortsatt beroende av råvaruexport, utländskt kapital eller tidigare koloniala handelsmönster.

Den kinesiska revolutionen 1949 skapade Folkrepubliken Kina. Landet stod först nära Sovjetunionen men utvecklade senare en mer självständig position.

Från slutet av 1970-talet genomfördes stora ekonomiska reformer som över tid ökade Kinas ekonomiska betydelse kraftigt.

Efter nederlaget 1945 byggdes Japans ekonomi snabbt upp igen. Under senare delen av 1900-talet blev landet en av världens största industriekonomier.

Det visar att makt inte bara behöver vara territoriell eller militär. Produktion, teknik, handel och kapital kan också ge stort internationellt inflytande.

Västeuropeiska stater svarade på sin minskade individuella stormaktsroll genom tätare ekonomiskt och politiskt samarbete.

Europeisk integration gjorde det möjligt för relativt små och medelstora stater att samordna marknad, regler och internationellt inflytande.

Sovjetunionens upplösning 1991 avslutade den bipolära ordningen som hade präglat stora delar av efterkrigstiden.

USA stod därefter utan en jämförbar global militär motpol, samtidigt som andra ekonomiska och regionala maktcentra fortsatte att växa.

Historisk makt kan mätas på flera sätt. Den som bara tittar på territorium missar viktiga förändringar.

• militär makt: förmåga att använda eller hota med våld
• ekonomisk makt: produktion, handel, finans och kontroll över resurser
• teknologisk makt: kontroll över nyckelteknik och kunskap
• institutionell makt: inflytande över internationella regler och organisationer
• politisk och kulturell attraktionskraft: möjligheten att påverka andra utan tvång

1900-talets stora maktförskjutning är därför inte en enda rörelse från Europa till USA. Det är flera överlappande förändringar där militär, ekonomisk och politisk makt flyttas i olika takt.