Folkmord som historiskt fenomen

Den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin skapade begreppet genocide under andra världskriget för att beskriva försök att förstöra hela grupper.

Efter kriget drev han frågan om att folkmord skulle erkännas som ett särskilt internationellt brott.

FN:s folkmordskonvention antogs 1948. Den definierar folkmord som vissa handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis förstöra en nationell, etnisk, rasmässigt definierad eller religiös grupp.

Avsikten är central. Samma typ av våldshandling kan därför bedömas olika juridiskt beroende på syftet och sammanhanget.

• att döda medlemmar av gruppen
• att orsaka allvarlig kroppslig eller psykisk skada
• att medvetet skapa levnadsvillkor avsedda att leda till gruppens fysiska förstörelse
• att införa åtgärder avsedda att förhindra födslar inom gruppen
• att med tvång överföra barn från gruppen till en annan grupp

Krigsbrott, brott mot mänskligheten, etnisk rensning och folkmord kan överlappa men är inte samma juridiska begrepp.

Det är därför viktigt att inte använda ordet folkmord enbart som synonym för en mycket stor massaker.

Förintelsen är det mest omfattande och systematiska exemplet på folkmord i Europas moderna historia.

Nazitysklands mål utvecklades till att mörda Europas judar som grupp. Den statliga apparaten användes för identifiering, exkludering, deportation och massmord.

Under första världskriget deporterades och dödades stora delar av den armeniska befolkningen i Osmanska riket.

Händelserna 1915 och de följande åren beskrivs av en bred internationell historisk forskningskonsensus som folkmord.

Fallet visar hur krig, misstänkliggörande av en minoritet, deportationer och statligt organiserat våld kan samverka.

Under ungefär hundra dagar 1994 mördades hundratusentals människor i Rwanda, framför allt tutsier men också hutuer som motsatte sig våldet.

Folkmordet organiserades av politiska och militära aktörer och genomfördes med omfattande mobilisering och propaganda.

Under Bosnienkriget mördades omkring 8 000 bosniakiska män och pojkar i och kring Srebrenica i juli 1995.

Internationella domstolar har bedömt morden som folkmord.

Historiker jämför ibland processer som kan bidra till folkmord, men jämförelsen får inte göra fallen identiska.

• en grupp framställs som farlig eller mindre mänsklig
• rättigheter begränsas och grupper separeras
• kris eller krig används för att motivera extrema åtgärder
• statliga eller väpnade organisationer skapar kapacitet för massvåld
• propaganda och order gör deltagande lättare att legitimera
• andra aktörer kan delta, hjälpa, stå passiva eller göra motstånd

Juridiskt måste man kunna visa en avsikt att förstöra den skyddade gruppen helt eller delvis.

Det gör folkmordsbedömningar bevismässigt svåra. Domstolar behöver bedöma dokument, order, handlingarnas mönster och vad ledare och förövare försökte uppnå.

När du jämför folkmord bör du undersöka både likheter och skillnader: vilka grupper som förföljdes, vilken roll staten hade, hur krig påverkade processen, vilka metoder som användes och hur omvärlden reagerade.

Målet är inte att rangordna lidande utan att förstå mekanismer, historiska sammanhang och ansvar.