Sveriges politik gentemot samer

När staten reglerade renskötsel och markanvändning skapades juridiska kategorier som avgjorde vem som hade tillgång till särskilda rättigheter.

Renbeteslagarna från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet knöt samisk rätt allt starkare till renskötsel.

Under tidigt 1900-tal utvecklades en statlig politik som ofta sammanfattas med uttrycket 'lapp ska vara lapp', ett historiskt uttryck som i dag betraktas som nedsättande.

Tanken var att fjällrenskötande samer skulle hållas kvar i en traditionell, renskötande livsform och skyddas från det moderna svenska samhället. Samtidigt skulle andra samer i högre grad assimileras.

Politiken byggde på paternalistiska och rasistiska föreställningar om att myndigheter bättre än samerna själva visste hur samiskt liv borde organiseras.

År 1913 skapade staten ett särskilt nomadskolesystem för barn till fjällrenskötande samer.

Utbildningen var ofta kortare och mer begränsad än i den vanliga folkskolan, eftersom myndigheterna ansåg att barnen skulle förberedas för renskötsel snarare än för vidare utbildning.

Samtidigt skulle samiska barn vars familjer inte tillhörde den grupp staten definierade som fjällrenskötande gå i vanliga svenska skolor. Där kunde samiska språk och identiteter trängas undan.

Segregation

Fjällrenskötande samiska barn skiljdes från svenska barn i särskilda skolor och skulle bevaras i en av staten definierad 'samisk' livsform.

Assimilation

Andra samiska barn placerades i det svenska skolsystemet och förväntades anpassa språk och livsform till majoritetssamhället.

Staten behandlade alltså inte alla samer likadant. Politiken skapade dessutom motsättningar mellan samiska grupper.

Statens institut för rasbiologi öppnade i Uppsala 1922. Forskare försökte dela in människor i påstådda biologiska 'raser' och placerade samer i en hierarki där de betraktades som avvikande och underlägsna.

Samer mättes och fotograferades under kränkande former. Samiska mänskliga kvarlevor samlades också in till museer och forskningsinstitutioner.

Rasbiologin var inte neutral vetenskap. Den byggde på rasistiska föreställningar och bidrog till att ge statlig och akademisk legitimitet åt diskriminerande politik.

När Sverige och Norge begränsade gränsöverskridande renskötsel genom 1919 års renbeteskonvention tvingades flera nordsamiska familjer flytta söderut i Sverige.

Förflyttningarna påverkade familjer, språk och renskötselsystem och skapade långvariga konflikter om betesmarker.

Kritiken mot nomadskolan ökade under efterkrigstiden. Från 1962 fick samiska familjer större möjlighet att välja mellan nomadskola och vanlig grundskola, och skolformen blev mer likvärdig med övrig utbildning.

År 1977 ändrades namnet till sameskola.

Samiska lärare, politiker, författare och organisationer kritiserade statens politik och arbetade för bättre utbildning, markrättigheter och kulturellt självbestämmande.

Historien om samepolitik är därför också en historia om aktivt motstånd mot hur staten definierade samisk identitet.

Statens politik påverkade inte bara människor vid den tid då besluten fattades. Språkförlust, splittrade familjeband, konflikter om mark och skillnader mellan samiska grupper kan leva kvar över generationer.

Det är ett tydligt exempel på hur historiska institutioner kan fortsätta forma samhället långt efter att själva lagarna har förändrats.