Samernas historia

Sápmi är namnet på både det geografiska området och det samiska kulturområdet. Samiska samhällen har historiskt levt av flera kombinationer av jakt, fiske, handel, hantverk och renskötsel.

Det är missvisande att beskriva samisk historia som enbart renskötselns historia. Olika samiska grupper har haft olika näringar och levnadssätt.

Under 1500- och 1600-talen ökade de nordiska staternas försök att kontrollera de samiska områdena. Beskattning var både en ekonomisk fråga och ett sätt för staten att hävda territoriell makt.

Samer kunde under perioder beskattas av flera stater som konkurrerade om samma områden.

Den svenska kronan uppmuntrade nybyggare att slå sig ned i de så kallade lappmarkerna. Staten utgick länge från att jordbruk och renskötsel skulle kunna existera sida vid sida utan större konflikter.

I praktiken skapade expansionen konkurrens om mark, vatten, jakt, fiske och skog och ökade statens kontroll över Sápmi.

Samiska familjer och grupper hade under lång tid särskilda områden som i svenska källor kallades lappskatteland. De användes för jakt, fiske och renskötsel och kunde i äldre rättspraxis behandlas som ärftliga besittningar.

Under 1700- och 1800-talen förändrade staten successivt hur dessa marker behandlades juridiskt. Samers individuella ställning till marken försvagades samtidigt som statens och nybyggares kontroll ökade.

När gränsen mellan Sverige och Norge fastställdes 1751 riskerade den att skära genom samiska flyttmönster.

Ett särskilt tillägg till gränsavtalet, lappkodicillen, reglerade samers rätt att fortsätta röra sig över gränsen med renar.

Exemplet visar hur nya nationsgränser kunde förändra vardagen för människor vars traditionella områden var äldre än staternas gränser.

Under 1800-talet började staten mer systematiskt reglera renskötseln och definiera vilka samer som skulle omfattas av särskilda rättigheter.

1886 års renbeteslag knöt i hög grad den juridiska bilden av 'same' till renskötsel. Samer som levde av andra näringar fick därmed en svagare ställning inom statens rättighetssystem.

Nya gränsregler mellan Sverige och Norge begränsade under 1900-talets början traditionell gränsöverskridande renskötsel.

Efter 1919 års renbeteskonvention tvångsförflyttades flera nordsamiska renskötarfamiljer söderut. Det skapade konflikter om betesmarker och fick långvariga konsekvenser för språk, familjer och relationer mellan samiska grupper.

Under 1900-talets början växte samisk politisk organisering. Elsa Laula Renberg var en central tidig organisatör. Det första samiska landsmötet hölls i Trondheim 1917 och ett svenskt landsmöte hölls i Östersund 1918.

Organisationerna drev frågor om mark, utbildning, språk och politisk representation.

Samerna erkändes av Sverige som urfolk under 1970-talet. År 1993 öppnade Sametinget, som både är en statlig myndighet och ett folkvalt samiskt organ.

Det förändrade formerna för samiskt politiskt inflytande men avslutade inte konflikter om mark, naturresurser eller renskötsel.

En viktig historisk fråga är hur staten genom lagstiftning har definierat vem som räknas som bärare av vissa rättigheter.

När renskötsel gjordes central för den juridiska definitionen av samiskhet skapades skillnader mellan samiska grupper som fortfarande är viktiga för att förstå historien.