Antisemitism – historiska rötter och utveckling

I det kristna Europa utvecklades under antiken och medeltiden negativa föreställningar om judar. Judar anklagades bland annat kollektivt för Jesu död och utsattes för religiösa begränsningar.

Under medeltiden spreds också falska anklagelser om ritualmord, brunnsförgiftning och andra påstådda hot.

I många europeiska samhällen förbjöds judar att äga mark eller arbeta inom vissa yrken. Samtidigt kunde de hänvisas till verksamheter som majoritetssamhället senare använde som grund för nya stereotyper.

På så sätt kunde diskriminering bidra till att skapa de sociala mönster som sedan användes för att rättfärdiga diskrimineringen.

Upplysningen och den franska revolutionen bidrog till att judar i flera europeiska länder stegvis fick medborgerliga rättigheter.

I Sverige genomfördes emancipation successivt under 1800-talet.

Motståndet mot judisk emancipation bidrog samtidigt till att nya politiska former av judefientlighet växte fram.

Under senare delen av 1800-talet började judefientlighet allt oftare uttryckas genom nationalism, pseudovetenskapliga rasteorier och politiska konspirationsteorier.

Judar kunde framställas som en biologiskt främmande grupp som påstods hota nationen även om de var fullt integrerade medborgare.

Ett återkommande drag i antisemitismen är föreställningen att judar i hemlighet kontrollerar banker, medier, politik eller internationella organisationer.

Sådana idéer kan vara motsägelsefulla: judar har samtidigt anklagats för både kapitalism och kommunism.

Motsägelsen visar att antisemitism inte fungerar som en saklig analys utan som en flexibel syndabocksteori.

Nazismen gjorde antisemitismen till en kärna i statsideologin. Judar definierades som en biologisk 'ras' och som ett existentiellt hot mot Tyskland.

Diskriminering, expropriation, deportation och massmord utvecklades stegvis till Förintelsen.

Sverige hade inte nazistisk antijudisk lagstiftning, men antisemitiska föreställningar fanns i press, politik och samhällsdebatt.

Under 1920- och 1930-talen kunde myndigheters invandringsbedömningar ta hänsyn till så kallade 'rassynpunkter', och Sverige förde länge en restriktiv politik mot judiska flyktingar.

Efter kriget infördes lagen om hets mot folkgrupp 1948, bland annat mot bakgrund av fortsatt antisemitisk propaganda.

Förintelsen delegitimerade öppet rasbiologisk antisemitism i stora delar av Europa, men antisemitismen försvann inte.

Äldre konspirationsteorier, förnekelse eller relativisering av Förintelsen och hat mot judar kan återkomma i nya politiska och digitala miljöer.

Antisemitism förekommer fortfarande i Sverige och andra länder. Den kan uttryckas genom negativa stereotyper om judar, konspirationsteorier, förnekande eller förvrängning av Förintelsen, diskriminering, trakasserier, hot, skadegörelse och våld.

Digitala miljöer har gjort det möjligt för äldre antisemitiska föreställningar att spridas i nya former. Forum för levande historias undersökning från 2025 visar en negativ förskjutning i antisemitiska attityder i Sverige jämfört med mätningen 2020.

Det finns därför både kontinuitet och förändring. Gamla föreställningar om judar som hemligt mäktiga eller illojala kan återkomma, men sprids i dag bland annat genom sociala medier, memes, videor och digitala konspirationsteorier.

Antisemitism är ett tydligt exempel på hur en idé kan förändra form men behålla vissa kärnmönster.

Religiösa anklagelser, ekonomiska stereotyper, nationalistiska idéer och moderna konspirationsteorier är olika historiska uttryck men har ofta byggt på föreställningen om judar som en främmande och hotfull grupp.