Judiskt liv i Sverige

Aaron Isaac, en sigillgravör och köpman från den tyskspråkiga delen av Europa, fick under 1770-talet rätt att bosätta sig i Sverige utan att konvertera.

Kort därefter växte judiska församlingar fram, först i bland annat Stockholm och Marstrand.

Judereglementet reglerade var judar fick bo och vilka yrken de fick utöva.

Reglementet gjorde organiserat judiskt liv möjligt men visar samtidigt att judar inte hade samma rättigheter som kristna svenskar.

Det är därför viktigt att inte beskriva 1700-talets tolerans som full religionsfrihet eller jämlikhet.

Under 1800-talet avskaffades stegvis flera av begränsningarna. Judar fick större möjlighet att bo, arbeta och delta i samhället.

År 1870 fick judar i stort sett fullständiga medborgerliga rättigheter i Sverige, även om vissa undantag fortfarande återstod.

Emancipation innebar juridisk jämlikhet, men fördomar och antisemitism försvann inte därmed.

Från senare delen av 1800-talet kom fler judar till Sverige från det ryska tsarimperiet och andra delar av Öst- och Centraleuropa.

De flydde bland annat förföljelser, diskriminering och ekonomisk osäkerhet och byggde nya församlingar och föreningar.

Under tidigt 1900-tal växte antisemitism som politisk och rasistisk föreställning även i Sverige.

Invandringsregler blev mer restriktiva efter första världskriget. Myndigheter kunde ta hänsyn till så kallade 'rassynpunkter', och judiska flyktingar mötte särskilda hinder.

Efter nazisternas maktövertagande 1933 försökte allt fler judar lämna Tyskland och senare andra områden under nazistisk kontroll.

Sverige tog emot judiska flyktingar men förde länge en restriktiv politik. Svenska judiska församlingar och hjälporganisationer fick bära en stor del av ansvaret för dem som kom.

Efter Novemberpogromen 1938 tog Sverige emot omkring 500 judiska barn genom särskilda barntransporter.

Under andra världskrigets senare del blev svensk flyktingpolitik mer öppen.

År 1943 togs nästan alla danska judar som lyckades fly över Öresund emot i Sverige. Mot krigsslutet kom också överlevande från koncentrationsläger genom räddningsaktioner.

Religionsfrihetslagen 1951 stärkte möjligheten att stå utanför religiösa samfund. Judiskt förenings-, kultur- och församlingsliv fortsatte samtidigt att utvecklas.

Nya grupper kom till Sverige efter antisemitiska förföljelser och politiska kriser i bland annat Central- och Östeuropa.

År 2000 erkändes judar som en av Sveriges fem nationella minoriteter och jiddisch som nationellt minoritetsspråk.

Erkännandet betonar att judiskt liv inte bara är en historia om invandring utan en del av Sveriges långvariga kultur- och samhällshistoria.

Judiskt liv i Sverige visar tydligt skillnaden mellan formella rättigheter och faktisk inkludering.

Juridisk emancipation kunde ske samtidigt som antisemitism och sociala barriärer levde kvar. Historisk inkludering behöver därför analyseras både genom lagar och genom samhällets attityder.