Första världskriget

Flera strukturer ökade risken för en större konflikt före 1914:

• nationalism gjorde konkurrens mellan stater starkare och skapade självständighetskrav inom flernationella imperier
• stormakterna konkurrerade om kolonier, handel och inflytande
• militära budgetar och arméer växte, samtidigt som detaljerade mobiliseringsplaner gjorde krishanteringen mer stel
• allianssystemen gjorde att en konflikt mellan två stater kunde dra in flera andra
• Balkan var instabilt när Osmanska rikets makt minskade och nya stater konkurrerade om territorier

Ingen av dessa faktorer gjorde kriget oundvikligt. Europa hade överlevt flera tidigare kriser. Det avgörande blev hur ledare och regeringar agerade sommaren 1914.

Den österrikisk-ungerske tronföljaren Franz Ferdinand mördades i Sarajevo av Gavrilo Princip, en bosnienserbisk nationalist.

Österrike-Ungern såg attentatet som en möjlighet att pressa Serbien. Tyskland gav starkt stöd till sin allierade, medan Ryssland såg sig som Serbiens beskyddare.

1. Österrike-Ungern ställde hårda krav på Serbien
2. Serbien accepterade mycket men inte allt
3. Österrike-Ungern förklarade krig
4. Ryssland mobiliserade
5. Tyskland förklarade krig mot Ryssland och Frankrike
6. Tysk invasion av neutrala Belgien bidrog till att Storbritannien gick in i kriget

Mobilisering sågs som en säkerhetsåtgärd av den egna sidan men som ett hot av motståndaren. Det skapade en kedja där varje beslut minskade utrymmet för kompromiss.

Tysklands krigsplan byggde på ett snabbt nederlag för Frankrike innan den ryska mobiliseringen var fullständig. Framryckningen stoppades dock i Frankrike 1914.

På västfronten grävde båda sidor därefter ner sig i ett skyttegravssystem som sträckte sig från Nordsjön till Schweiz.

Modern eldkraft – framför allt kulsprutor och artilleri – gjorde försvar starkare än anfall. Resultatet blev enorma förluster för små territoriella vinster.

Kriget utkämpades långt utanför västfronten. Det fanns stora fronter i Östeuropa, på Balkan, i Mellanöstern och i Afrika.

De europeiska imperierna mobiliserade soldater, arbetskraft och resurser från kolonier och dominioner. Därför var kriget globalt både militärt och ekonomiskt.

• Osmanska riket anslöt sig till centralmakterna
• Japan gick in på ententens sida och tog tyska besittningar i Asien och Stilla havet
• soldater från Indien, Afrika, Kanada, Australien, Nya Zeeland och andra delar av imperierna deltog
• sjöblockader och ubåtskrig påverkade handel och civilbefolkningar

Kriget drog in hela samhällen. Stater styrde produktion, transporter, livsmedel och arbetskraft i mycket större utsträckning än tidigare.

När män mobiliserades tog kvinnor över fler arbetsuppgifter i industri, transport och offentlig verksamhet. Det förändrade inte könsroller över en natt, men påverkade senare politiska krav.

År 1917 förändrades maktbalansen på flera sätt. Revolutionerna i Ryssland ledde till att landet lämnade kriget. Samtidigt gick USA in på ententens sida.

De amerikanska resurserna och trupperna fick växande betydelse under 1918, medan centralmakterna försvagades av blockad, brist på resurser och stora förluster.

• miljontals soldater och civila dödades eller skadades
• de tyska, österrikisk-ungerska, osmanska och ryska imperierna föll eller omvandlades
• nya stater bildades i Europa och Mellanöstern
• revolutionen i Ryssland ledde till Sovjetunionens framväxt
• krigsskulder, inflation och materiell förstörelse präglade efterkrigstiden
• Nationernas förbund skapades i ett försök att hantera konflikter genom internationellt samarbete

Versaillesfördraget 1919 lade ett stort ansvar på Tyskland, begränsade den tyska militären och fastställde skadestånd. Tyskland förlorade också territorier.

Freden skapade starkt missnöje i Tyskland, men det är för enkelt att säga att Versailles i sig 'orsakade' andra världskriget. Mellankrigstidens ekonomiska kriser, politiska beslut och antidemokratiska rörelser var också avgörande.

Första världskriget visar varför historiska förklaringar behöver både struktur och aktör.

Allianser, nationalism och upprustning skapade en farlig struktur. Men regeringar, generaler och monarker fattade konkreta beslut som gjorde att en regional konflikt blev ett storkrig.