Franska revolutionen

Frankrike var före 1789 indelat i tre stånd: adel, präster och alla andra – det tredje ståndet, som utgjorde den överväldigande majoriteten.

De två första stånden hade privilegier, bland annat skattelättnader och tillgång till höga ämbeten. Samtidigt fanns inom tredje ståndet både förmögna köpmän och jurister och en mycket fattig lands- och stadsbefolkning.

Det innebar att en ekonomiskt betydelsefull och utbildad grupp saknade politiskt inflytande som motsvarade dess ställning. Den motsättningen är central för att förstå förloppet.

Ingen enskild orsak räcker som förklaring. Det är samverkan mellan dem som skapar krisen:

• statsfinanserna: stora skulder efter krig, bland annat stödet till den amerikanska revolutionen
• skattesystemet: privilegierade stånd betalade lite, medan bördan låg på tredje ståndet
• dåliga skördar i slutet av 1780-talet gav höga brödpriser och akut nöd
• ståndssamhället blockerade politiskt inflytande för växande grupper
• upplysningens idéer gav ett språk för att ifrågasätta privilegier och envälde
• kungamakten misslyckades med att genomföra reformer, vilket urholkade dess auktoritet
• aktörer: jurister, journalister, präster, hantverkare och parisbefolkningen organiserade sig

Att säga att revolutionen bröt ut därför att folket var fattigt räcker alltså inte. Fattigdom fanns även tidigare. Det nya var kombinationen av statskris, blockerat inflytande, nya idéer och handlingskraftiga aktörer.

När staten inte kunde lösa sina finanser kallades generalständerna samman 1789 för första gången på över 170 år. Konflikten om röstningsformen ledde snabbt vidare:

1. tredje ståndet förklarade sig som nationalförsamling med rätt att skriva en konstitution
2. stormningen av Bastiljen i juli 1789 blev symbolen för folkligt uppror
3. på landsbygden tvingade bondeuppror fram ett avskaffande av feodala privilegier
4. deklarationen om människans och medborgarens rättigheter antogs i augusti 1789
5. en konstitutionell monarki prövades men undergrävdes av misstro och kungens flyktförsök
6. republiken utropades 1792 och kungen avrättades 1793

Rättighetsförklaringen slog fast likhet inför lagen, yttrandefrihet och att makten tillhör nationen. Det var ett fullständigt brott med ståndssamhällets logik.

Radikaliseringen var inte oundviklig men blev förståelig av flera samverkande skäl:

• krig mot flera europeiska monarkier skapade ett undantagstillstånd
• inre uppror och motrevolutionära rörelser gjorde misstro till politisk vardag
• ekonomisk kris och matbrist skärpte pressen från stadsbefolkningen
• politiska grupper konkurrerade och misstänkte varandra för förräderi
• varje kris användes som skäl för mer centraliserad och hårdare maktutövning

Under skräckväldet 1793–1794 avrättades tusentals människor i namn av revolutionens försvar. Perioden är ett viktigt historiskt exempel på hur en rörelse som utgår från rättigheter kan börja kränka dem när den upplever sig hotad.

Revolutionen utvidgade rättigheter kraftigt, men inte för alla, och inte stabilt:

• kvinnor deltog aktivt i revolutionen men fick inga politiska rättigheter; Olympe de Gouges krav på jämlika rättigheter avvisades
• rösträtten begränsades under vissa perioder till män med viss förmögenhet eller skattenivå
• slaveriet i kolonierna avskaffades 1794 – bland annat efter revolt på Saint-Domingue – men återinfördes av Napoleon 1802
• fattiga stadsbor och bönder var drivande krafter men fick sällan varaktigt politiskt inflytande

Napoleon tog makten 1799 och kröntes till kejsare 1804. Han avskaffade den politiska friheten men bevarade och spred flera av revolutionens samhällsförändringar.

Kortsiktiga konsekvenser

Under och strax efter revolutionen märktes framför allt:

• ståndsprivilegier och feodala avgifter avskaffades
• politisk instabilitet, våld och långa krig
• kyrkans egendom förstatligades och dess ställning förändrades
• en centraliserad och effektivare statsförvaltning växte fram

Långsiktiga konsekvenser

På längre sikt var följderna större än de politiska omkastningarna:

• medborgarskap ersatte undersåteskap som politisk grundtanke
• likhet inför lagen och en gemensam civillagstiftning spreds i Europa
• nationen blev en central politisk identitet, med både enande och uteslutande följder
• vänster–högerskalan och moderna politiska rörelser tog form
• rättighetsspråket blev ett verktyg för senare krav från arbetare, kvinnor och koloniserade folk

Revolutionen är ett skolexempel på samspelet mellan aktör och struktur. Strukturerna – ståndssamhälle, statsskuld, skattesystem, missväxt – skapade en situation där något måste ge sig.

Men vad som faktiskt hände avgjordes av aktörer: nationalförsamlingens ledamöter, Paris folkmassor, bönderna på landsbygden, journalister, politiska klubbar och kungen, vars beslut gång på gång förvärrade läget.

Slutsatsen är inte att revolutionen gav alla lika rättigheter. Det är att den gjorde tanken om lika rättigheter till en politisk kraft som därefter var svår att avvisa.