Demokratisering i världen

Även i länder som hade parlament under 1800-talet var rösträtten kraftigt begränsad. Den villkorades typiskt av kön, förmögenhet, inkomst, skatt, egendom eller ras.

Att ett land hade en konstitution och val betyder alltså inte att det var en demokrati i modern mening. Ofta rörde det sig om ett styre där en egendomsägande minoritet konkurrerade om makten.

År 1848 svepte en revolutionsvåg över Europa. Krav på konstitutioner, yttrandefrihet, nationell självbestämmanderätt och utvidgad rösträtt restes i land efter land.

Orsakerna var flera: missväxt och matbrist, ekonomisk kris, en växande medelklass utan inflytande, tidiga arbetarrörelser och nationalistiska rörelser i flerspråkiga imperier.

De flesta revolutionerna slogs ner inom ett år eller två. Men de fick effekter på längre sikt: livegenskapen avskaffades i delar av Europa, konstitutioner infördes eller reviderades, och rörelsernas krav överlevde till senare generationer.

Under andra halvan av 1800-talet växte fackföreningar och arbetarpartier i industriländerna. De blev den viktigaste kraften bakom kravet på allmän rösträtt.

Samtidigt organiserade sig kvinnorörelser i flera länder för politiska rättigheter, och nationalistiska rörelser krävde självstyre inom imperierna.

Nationalismens roll var dubbel: den kunde motivera krav på folkstyre, men också användas för att utesluta minoriteter och rättfärdiga erövringar.

Kriget 1914–1918 påskyndade demokratiseringen kraftigt. Flera imperier – det tyska, österrikisk-ungerska, ryska och osmanska – föll, och nya stater bildades med parlamentariska konstitutioner.

Flera faktorer förklarar vågen:

• massmobilisering: den som krävdes i skyttegravarna krävde också politiska rättigheter
• kvinnors arbete i krigsekonomin gjorde argumenten mot kvinnlig rösträtt svårare att hålla
• de gamla regimernas prestige raserades av krigets misslyckanden
• revolutionen i Ryssland 1917 skapade press på eliterna att reformera

Kvinnlig rösträtt infördes i en rad länder under och strax efter kriget, bland annat i Storbritannien, Tyskland, Österrike, Sverige och USA.

Under 1920- och 1930-talen försvagades eller föll demokratin i många europeiska länder. Detta är den viktigaste påminnelsen om att demokratisering inte är en enkelriktad process.

Bakom tillbakagången låg flera samverkande faktorer:

• ekonomisk kris, hyperinflation och massarbetslöshet efter 1929
• svaga och nya institutioner utan djup legitimitet
• starka politiska motsättningar och gatuvåld mellan rörelser
• besvikelse över fredsuppgörelsen efter kriget
• auktoritära och fascistiska rörelser som utnyttjade demokratins former för att avskaffa dem

Fascismen i Italien och nazismen i Tyskland är de tydligaste exemplen, men auktoritära styren infördes i många länder i Europa under samma period. I flera fall togs makten inte genom kupp utan gradvis inifrån systemet.

Efter 1945 återupprättades demokratin i Västeuropa, ofta med starka institutioner, konstitutionella domstolar och internationella åtaganden. FN grundades och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs 1948.

Samtidigt frigjorde sig kolonier i Asien och Afrika. Många nya stater införde demokratiska konstitutioner, men förutsättningarna var svåra:

• gränser dragna av kolonialmakter utan hänsyn till befolkningar
• ekonomier inriktade på råvaruexport till de tidigare kolonialmakterna
• svaga institutioner och begränsad utbildning efter kolonialtiden
• kalla krigets stormakter som stödde regimer utifrån strategiska intressen snarare än demokrati

I Östeuropa infördes efter kriget kommunistiska enpartistater. I Sydeuropa fanns diktaturer kvar in på 1970-talet, då Portugal, Grekland och Spanien demokratiserades.

Från 1970-talet och framåt skedde demokratiseringar i flera regioner: Sydeuropa, delar av Latinamerika under 1980-talet, Östeuropa efter Sovjetunionens upplösning 1989–1991, och Sydafrika där apartheidsystemet avskaffades med det första allmänna valet 1994.

Men även dessa processer har varit ojämna, och i flera länder har demokratiska institutioner senare försvagats igen.

Historien visar att demokratisering är beroende av förutsättningar som kan förändras i båda riktningar:

• ekonomiska kriser kan snabbt underminera förtroendet för institutioner
• institutioner behöver tid och legitimitet för att stå emot påfrestningar
• organiserade rörelser är ofta avgörande för att rättigheter utvidgas
• yttre press och internationella förhållanden påverkar utfallet
• formella regler kan finnas kvar samtidigt som deras innehåll urholkas

Slutsatsen är historisk, inte moraliserande: demokratiska institutioner kan både byggas ut och försvagas, och de har flera gånger gjort båda under samma århundrade.