Problem med historiska tidsindelningar

Antik, medeltid, renässans, tidigmodern tid och modern tid är begrepp som utvecklats av europeiska historiker för att beskriva europeisk utveckling.

Brytpunkterna hämtas nästan alltid från europeiska händelser: Västroms upplösning, boktrycket, reformationen, den franska revolutionen, industrialiseringen.

När samma indelning används för hela världen blir Europa automatiskt måttstocken som andra regioner mäts mot.

Eurocentrism innebär att Europa placeras i centrum av berättelsen, medan andra delar av världen framställs som periferi eller som något som kommer efter.

Det får konkreta följder för hur historia beskrivs:

• andra regioners historia framställs ofta först när europeer anländer
• europeisk utveckling framstår som det normala förloppet
• andra samhällen beskrivs med vad de saknar i stället för vad de var
• kunskap och teknik utanför Europa får mindre plats
• kolonialism riskerar att framstå som ett steg i en naturlig utveckling

Att kalla perioden 500–1500 medeltiden fungerar som en europeisk referensram, men blir betydligt mindre användbart för andra delar av världen.

Under samma århundraden var detta i hög grad utvecklingsperioder:

• Kina: Tang- och Songdynastierna med boktryck, papperspengar, storskalig handel och stora städer
• Västafrika: Ghana, Mali och Songhai med guld- och salthandel och lärdomscentret Timbuktu
• Mellanöstern: omfattande arbete inom matematik, medicin, astronomi och filosofi
• Amerika: Maya, senare Aztekerrikets och Inkarikets omfattande statsbildningar

Ordet mellantid antyder ett uppehåll mellan två höjdpunkter. För dessa regioner är beskrivningen direkt missvisande, eftersom deras utveckling inte pausade.

Historisk förändring är inte en trappa som alla samhällen går uppför i samma ordning eller hastighet.

Jordbruket infördes vid mycket olika tidpunkter i olika delar av världen. Industrialisering skedde vid olika tid i Storbritannien, Sverige, Japan och Kina. Skriftspråk uppstod i vissa regioner tusentals år före andra.

En global periodisering blir därför alltid grov. Den kan användas som orientering, men inte som beskrivning av alla samhällens utveckling samtidigt.

Ett samhälle kan vara modernt i ett avseende och traditionellt i ett annat, samtidigt.

Sverige omkring 1900 kan användas som exempel:

• industrialisering och järnvägar var i full gång
• de flesta bodde fortfarande på landsbygden
• rösträtten till riksdagen var begränsad och kvinnor saknade rösträtt i riksdagsval; vissa skattebetalande kvinnor hade däremot kommunal rösträtt
• emigrationen till Amerika var omfattande
• folkrörelser växte och krävde inflytande

Att kalla detta ett industrisamhälle eller ett jordbrukssamhälle blir därför en förenkling åt båda hållen.

När vi delar in tiden i tydligt avgränsade epoker riskerar vi att överdriva skillnaderna mellan dem och underskatta det som fortsatte.

Vanliga fall där kontinuiteten döljs:

• jordbruket förblev huvudnäring långt in i så kallade moderna perioder
• religiösa föreställningar förändrades långsamt, inte vid ett reformationsår
• kvinnors rättsliga underordning bestod genom flera epokskiften
• slaveri och ofrihet fanns i olika former under mycket lång tid
• lokala levnadsvillkor förändrades ofta senare än politiken

Vem eller vad som står i centrum påverkar hur tiden delas in. Samma århundraden kan periodiseras helt olika beroende på perspektiv:

• utgår du från stater blir krig, fördrag och regenter brytpunkter
• utgår du från arbetare blir industrialisering och fackliga rättigheter brytpunkter
• utgår du från kvinnors historia blir rösträtt, utbildning och arbetsmarknad brytpunkter
• utgår du från urfolk blir kolonisation och rättighetsprocesser brytpunkter
• utgår du från miljön blir jordbruk, fossila bränslen och utsläpp brytpunkter

Ingen av dessa indelningar är felaktig. De svarar på olika frågor. Men de synliggör olika människor och olika förändringar.

Slutsatsen är inte att epoker ska överges, utan att de ska användas med medvetenhet. Fyra frågor är användbara:

1. vilket kriterium bygger indelningen på?
2. vems historia sätts i centrum?
3. vad framhävs, och vad hamnar i skymundan?
4. fungerar indelningen även för andra regioner än Europa?

Periodisering är ett historiskt analysverktyg – inte en naturlag. Det är en av de insikter som skiljer ett utvecklat historiskt resonemang från en uppräkning av årtal.