Industriella revolutionen

Före industrialiseringen begränsades produktionen av tillgången på muskelkraft, vatten och vind. Med kol och ångmaskin kunde energitillgången öka kraftigt och produktionen blev mindre bunden till lokala flöden av vatten, vind och muskelkraft.

Det förändrade tre saker samtidigt: hur mycket som kunde produceras, var arbetet utfördes och hur arbetet organiserades.

Frågan har diskuterats länge, och svaret är en kombination av förutsättningar som fanns samtidigt:

• jordbruksförändringar: nya grödor, växelbruk, dränering och hägnader gav högre avkastning
• befolkningsökning: fler människor gav både arbetskraft och efterfrågan
• arbetskraft frigjordes från jordbruket när färre kunde producera mer mat
• kapital: vinster från handel, jordbruk och kolonial ekonomi kunde investeras
• kolonier och sjöfart: råvaror som bomull samt marknader för färdiga varor
• naturresurser: stora och lättillgängliga kolfyndigheter nära järnmalm och vatten
• institutioner: relativt stabil äganderätt, patent, banker och en utvecklad marknad
• transporter: kanaler, hamnar och senare järnvägar band ihop landet

Ingen av faktorerna räcker ensam. Kol utan kapital, eller kapital utan arbetskraft och marknad, hade inte gett samma resultat. Det är därför en flerorsaksförklaring krävs.

Utvecklingen brukar beskrivas i faser, men faserna överlappar och skiljer sig mellan branscher:

1. textilindustrin mekaniseras med spinnmaskiner och vävstolar från slutet av 1700-talet
2. ångmaskinen förbättras och används först i gruvor, sedan i fabriker och transporter
3. järnframställningen effektiviseras med koks och senare stålprocesser
4. produktionen samlas i fabriker med maskiner, arbetsdelning och fasta arbetstider
5. järnvägar och ångfartyg från 1830-talet sänker transportkostnaderna dramatiskt
6. under sent 1800-tal tillkommer kemi, elektricitet och stål i en andra industriell fas

Hantverk och hemarbete fanns kvar länge parallellt med fabrikerna. Även här är förändring och kontinuitet samtidiga.

Ett användbart sätt att minnas processen är att följa hur varje led möjliggör nästa:

1. energi: kol ger kraft som inte begränsas av vatten, vind eller muskler
2. maskiner: ångkraft driver maskiner som ersätter och förstärker mänskligt arbete
3. produktion: mer kan tillverkas snabbare och billigare
4. fabriker: maskiner är dyra och kräver att arbetet samlas på en plats
5. urbanisering: arbetare flyttar till städer där fabrikerna ligger
6. nya samhällsklasser: industriarbetare och industriägare med olika intressen
7. nya konflikter och krav: arbetsvillkor, löner, rösträtt och organisering

Observera att kedjan inte är automatisk. Att nya klasser uppstår leder inte av sig självt till reformer – det krävde organisering och politisk strid.

Kortsiktigt

För de första generationerna industriarbetare innebar förändringen ofta:

• långa arbetsdagar under maskinernas takt
• farliga arbetsmiljöer och vanligt förekommande barnarbete
• trångboddhet, dålig sanitet och sjukdomar i växande städer
• förlorad kontroll över arbetstakt och yrkeskunnande

Långsiktigt

Över längre tid blev följderna delvis annorlunda:

• kraftigt ökad produktion och stigande materiell levnadsstandard
• billigare varor, bättre bostäder och allmän utbildning
• längre livslängd i takt med sanitet, sjukvård och kost
• arbetarrörelse, lagstiftning och gradvis kortare arbetstid
• ökad användning av fossila bränslen med långsiktig miljöpåverkan

Industrialiseringen förändrade vem som hade makt. Jordägande adel fick konkurrens av industriägare och finansmän, och arbetarnas antal gjorde deras organisering till en politisk kraft.

Den var också global från början: bomull från plantager med förslavad arbetskraft, marknader i kolonier och råvaror från andra världsdelar var förutsättningar för den brittiska industrin.

Att analysera industrialiseringen innebär därför alltid att fråga: vem bar kostnaderna, och vem fick vinsterna – i Storbritannien och i världen?