Arbetarrörelsen och andra folkrörelser

Industriarbetaren var något nytt. Till skillnad från bonden eller hantverkaren ägde arbetaren varken jord eller verkstad, utan sålde sin arbetstid.

Villkoren var i utgångsläget helt beroende av arbetsgivaren:

• långa arbetsdagar, ofta tolv timmar eller mer
• låga och osäkra löner utan avtal
• farliga maskiner och ingen ersättning vid olycka
• ingen sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring
• uppsägning utan skäl och ibland bostad kopplad till anställningen

Enskilt var arbetaren maktlös. Tillsammans var arbetarna oumbärliga. Den insikten är hela grunden för facklig organisering.

Från 1880-talet växte fackföreningar fram i Sverige, bransch för bransch, och LO bildades 1898. Arbetsgivarna organiserade sig i sin tur i SAF 1902.

Strejken var arbetarnas viktigaste påtryckningsmedel, och konflikterna var ofta hårda:

• Sundsvallsstrejken 1879 bland sågverksarbetare slogs ner med militär
• Ådalen 1931, där militär sköt mot demonstranter, visar hur skarpa konflikterna kunde vara
• storstrejken 1909 blev ett allvarligt bakslag för fackföreningsrörelsen och LO förlorade omkring hälften av sina medlemmar; rörelsen återhämtade sig senare under 1910-talet

Med tiden utvecklades förhandling i stället för öppen konflikt. Decemberkompromissen 1906 innebar att facken erkände arbetsgivarens rätt att leda arbetet och arbetsgivarna erkände föreningsrätten, och Saltsjöbadsavtalet 1938 formaliserade förhandlingsordningen.

Arbetarrörelsen hade två grenar: den fackliga, som förhandlade om löner och villkor, och den politiska, som ville påverka lagstiftningen. Socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889 och krävde bland annat allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag och sociala reformer.

Kravet på rösträtt hängde direkt samman med det fackliga arbetet: utan röst i riksdagen kunde arbetarnas krav avvisas hur välorganiserade de än var.

Arbetarrörelsen var den största, men inte den enda. Flera rörelser växte parallellt och lärde människor att organisera sig:

Frikyrkorörelsen

Församlingar utanför statskyrkan krävde religionsfrihet och rätten att organisera sig. Här fick många människor sin första erfarenhet av att hålla möten, föra protokoll och välja styrelse.

Nykterhetsrörelsen

Alkoholmissbruk drabbade familjer hårt i industrisamhället. Nykterhetsrörelsen blev mycket stor, drev fram lagstiftning och blev samtidigt en skola i föreningsdemokrati för hundratusentals medlemmar.

Kooperationen

Konsumentkooperativa föreningar bildades för att pressa priser och säkra varukvalitet. Idén var att medlemmarna själva ägde butiken – ett sätt att skaffa ekonomisk makt utan kapital.

Folkbildningen

Studiecirklar, bibliotek, folkhögskolor och föreläsningsföreningar gav vuxna kunskap som skolan inte gett dem. Utbildning var en förutsättning för att kunna delta i politiken på jämlika villkor.

Sambandet mellan industrialisering och politisk förändring kan följas så här:

1. industrialisering skapar stora nya samhällsgrupper
2. gemensamma villkor och gemensam arbetsplats gör organisering möjlig
3. organisation ger förhandlingsstyrka och en gemensam röst
4. krav formuleras: löner, arbetstid, säkerhet, rösträtt, utbildning
5. krav omvandlas till politiska program och parlamentariskt arbete
6. reformer genomförs, ofta efter långa konflikter och kompromisser

Exempel på reformer som växte ur detta: förbud mot industriellt barnarbete, yrkesinspektion, olycksfallsförsäkring, åtta timmars arbetsdag 1919, semesterlagstiftning och senare stora delar av välfärdsstaten.

Folkrörelserna är ett av de tydligaste exemplen på hur aktörer kan förändra strukturer. Enskilda arbetare kunde inte påverka industrikapitalismen, men organiserade i hundratusental kunde de förändra lagar, avtal och maktförhållanden.

Rörelsernas betydelse gick utöver sakfrågorna:

• de skapade ett föreningsliv där vanliga människor tränade demokratiska former
• de byggde tidningar, mötesplatser och utbildning utanför statens och kyrkans kontroll
• de gav grupper som saknade rösträtt ett sätt att göra sig hörda ändå
• de skapade ledarskikt som senare kunde ta plats i riksdag och kommuner

Undvik förenklingen

Reformerna kom inte automatiskt av att samhället industrialiserades, och de gavs sällan frivilligt. De var resultat av konflikt, förhandling och kompromiss – och även av att makthavare bedömde reform som mindre riskabel än fortsatt oro.