Romers historia i Sverige

I Stockholms stads tänkebok från 1512 finns en tidig dokumentation av en grupp som brukar kopplas till romsk historia i Sverige.

Det första mottagandet verkar ha varit relativt positivt, men under 1500- och 1600-talen hårdnade statens och kyrkans inställning.

Under 1600-talet infördes lagar och förordningar som riktades mot romer och resande. Myndigheter försökte fördriva grupper eller kontrollera deras rörelse och försörjning.

Föreställningar om kringresande människor som ett ordningsproblem blandades med etniska stereotyper.

Resandefolket är en romsk grupp med mycket lång historia i Sverige. Många var periodvis kringresande och arbetade med handel, hantverk och tjänster, medan andra var bofasta.

Under senare århundraden har även andra romska grupper kommit till Sverige från bland annat Finland, Centraleuropa, Balkan och andra delar av Europa.

Det är därför missvisande att beskriva 'romer' som om alla hade samma historia.

År 1914 infördes en utlänningslagstiftning som uttryckligen gjorde det möjligt att avvisa utländska romer vid gränsen.

Förbudet fanns kvar till 1954. Det innebar att romer under både första och andra världskriget kunde nekas möjlighet att fly till eller genom Sverige.

Under första halvan av 1900-talet kartlade svenska myndigheter romer och resande. Rasbiologiska idéer användes för att beskriva grupper som påstått biologiskt eller socialt avvikande.

Statens institut för rasbiologi samlade in uppgifter om romer och andra minoriteter.

Sveriges steriliseringslagstiftning riktades inte formellt mot romer som etnisk grupp, men resande blev kraftigt överrepresenterade bland dem som steriliserades mot sin vilja.

Myndigheter använde kategorier som 'asocial' och 'lösdrivare', vilket gjorde att redan marginaliserade grupper löpte större risk att utsättas.

Historiker uppskattar att hundratals resande steriliserades under 1900-talet. Det visar hur socialpolitik och rasistiska föreställningar kunde samverka.

Många romer hade långt in på 1900-talet svårt att få permanent bostad och tillgång till reguljär skolgång.

När familjer regelbundet kördes bort från tillfälliga boplatser blev det också svårt för barn att gå kontinuerligt i skolan.

Under 1950- och 1960-talen blev romska aktivister allt tydligare i offentligheten. Katarina Taikon blev en av de mest kända rösterna.

Genom böcker, debatt och politiskt arbete drev hon frågor om bostäder, utbildning och lika rättigheter.

År 2000 erkändes romer som nationell minoritet och romani chib som nationellt minoritetsspråk.

Romani chib är ett samlingsnamn för flera olika romska språkvarieteter.

Romska grupper har historiskt ofta beskrivits som 'kringvandrande' eller svåra att integrera. Men statens och kommuners politik gjorde samtidigt permanent bosättning och skolgång svårare.

Det är ett viktigt historiskt samband: exkludering kan skapa sociala konsekvenser som sedan felaktigt används som bevis för stereotypen.